VildHasse, ett unikt besök i Vindarnas tempel

Annons:

Vild-Hasse är stormrik på upplevelser. Så blir det när man reser mycket och det gör en knalle, det har varit hans liv och han har vunnit SM i munvighet hela fem gånger. Vi svänger in på gården till de lite slitna byggnaderna han kallar Vindarnas Tempel och den stora ladan kan liknas vid ett museum över hans innehållsrika liv, långt ifrån bara en butik där man kan handla korv av viltkött. Vindflöjeln slår sakta i vinden och en Volvo Duett med påkopplad SMW-vagn står sedan alltför länge parkerad en bit från ingången till ladan. Både Duetten och husvagnen har sett sina bästa dagar. Glipan ovanför dörren på husvagnen har växt, nu är den flera centimeter, men bara på höger sida. Hela konstruktionen har satt sig i takt med att hjulen sjunkit ner i underlaget, här har ordet långliggare fått en ny innebörd.

En äldre man kommer med en röd rullator från ett gult bostadshus på gården. Det går inte fort. VildHasse rör sig numer långsamt men bär åldern med heder. Solen skiner och vi tar oss tid eftersom vi inte har någon brådska. Vi har fortfarande ingen aning om vilket unikt besök som väntar oss, vi har ju bara tänkt köpa några korvar. Det finns kanske ingen som är mer förknippad med korvförsäljning än VildHasse. Han möter oss med glada tillrop även om vi redan spanat in sortimentet av renkorv, älgkorv och älgstudsare. Här finns inga låsta dörrar.

Det märks att VildHasse är en genuin knalle. En man som varit på resande fot mest hela tiden, fångat de som passerat hans marknadsstånd med tillrop och sitt munväder. Det gäller att förfina den tekniken om man ska överleva i knallarnas värld. Han är en mästare i genren, så till den grad att han besöks av Kungen när han reser till Folk och Försvar. Han brukar stanna till och hälsa på VildHasse får vi veta, och han visar bilderna så att vi inte ska tro att det är någon skröna.

När vi klev in i ladan klev vi in i ett museum. Vissa delar kallar han för det men hela miljön är så speciell att den är svår att beskriva. De som besökt Big Bengts High Chapparal i Småland kan sannolikt förstå vad som väntar. Platser som dessa har en ytterst kort lista över vad som inte finns. Vi går med vördsamma steg runt i ladan efter att ha bestämt oss för några korvar och en burk hjortronsylt.

Runt om oss hänger rävskinn, fårskinn och annat i samma genre. Vi är ju mitt i sveriges läderdistrikt och vi får reda på att några rävar har han skjutit själv men att andra rävar är fruns förtjänst.


Vi tar oss upp för trappan till övervåningen. Ensamma. Numer sätter VildHasses kropp stopp för att följa med upp i trappan. Vi möts istället av en stor affisch i hårdpapp med en betydligt yngre VildHasse. Dagens tomtelika skägg var då mörkt och välansat men kroppspråket, utstrålningen, har inte försvunnit. Det är svårt att beskriva en man som honom men en liten inblick får vi när han följer oss runt och kompletterar de utställda föremålen med måleriska historier. Om hans tid i FN. Att han behandlat Drottning Silvias migrän genom att hamra med en spik på hennes tredje halskota. Jodå, de tutar än idag av tacksamhet när de kör förbi och han har träffat Kronprinsessan Viktoria också även om han inte hamrade på henne. Om hur han smet från skolan och mönstrade på en båt som tog honom ett par varv runt jorden innan han till sist klev av på Cuba. Om hur han höll på att hamna i fängelse för att han hade ett vargskinn i sitt knallestånd där han sålde korv. Vi förvånas över att hitta några målningar av Bengt Lindström, en känd konstnär från bygden men här ska man inte bli förvånad över något, och absolut inte över musiken som diskret börjar omge oss. Det är bara en låt som spelas, balladen om den blå baskern sjungen av Anita Lindblom. Den hinner spelas många gånger medan vi insuper atmosfären och tar oss ner igen. Medan vi går ner går balladen mot sitt slut.

Ladan är indelad i mindre rum och det finns prång överallt. Prylar överallt. Atmosfär överallt. Just vi har turen att VildHasse följer oss och berättar. Berättar mer. Ännu mer. Vi får en bild av hur hans liv har varit. Hur han sällan varit hemma, alltid på språng. Sovit i sin lastbil, det måste ju finnas plats för allt han ska sälja. Men att återge besöket på ett rättvist sätt är svårt, miljön är så komplex så den måste upplevas.

Vi drar oss mot utgången. VildHasse sätter sig i en stol. Fortsätter att berätta och ber oss till slut hämta hans vargskinn. Han lyfter upp det och håller varghuvudet intill sitt eget och ger ifrån sig ett vrål. När vi sitter i bilen kan vi fortfarande återkalla det.

Besöket gav oss fantastiska minnen. Minnen av en snart svunnen epok men än kan man besöka denna unika plats. Passa på att stanna till och köp några korvar. Om inte annat för att ha köpt dem av en legend.

GPS: 60°42’51.1″N 13°37’08.3″E

Dela gärna!

Annons:

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


Skräppostfilter + 11 = 21