Det klapprar längs de slingrande kullerstensbelagda gatorna. Kanske bör de kallas gränder. Ibland klapprar det tungt från grova kängor, ibland trippar det ljust från barnafötter. Det knirrar när dörrar öppnas. Fönster står ofta öppna utåt gatan.
Så var det förr. Fönster med spröjs öppnas utåt och ger liv åt gatumiljön. Innergårdarna man skymtar och ibland får besöka dignar i grönska och rosorna doftar. Kommer man vid rätt årstid doftar syrenerna. Eller några andra gamla kulturväxter. Moderna trädgårdar doftar sällan, inte ens de som har rosor. På något sätt är det som det alltid har varit här i Eksjö, en sällsynt välbevarad trästad där husen med åren fått mer lutning på de solvarma väggarna.
Miljön ses idag som speciell för tyvärr försvann de flesta miljöer av den här typen i den rivningshysteri som framför allt skedde under 60-talet. Då skulle dessa unika platser ersättas med nybyggda Domus och Tempovaruhus med putsade väggar. Gärna oändligt långa fönsterlösa fasader så centralt som möjligt. Flankerade av ett parkeringshus som i sin tur krävde bredare tillfartsvägar. De livas numer upp med graffiti. Så blev det aldrig i Eksjö vilket är stadens lycka idag. För när det är småskaligt runt omkring oss trivs vi bäst. Ungefär som i Eksjö. Här är det fortfarande trä och kullersten som gäller även om garverier, skomakare och slaktare i dag är utbytta mot caféer, restauranger och småbutiker. Mer populära turistmagneter är svåra att uppbringa.
I Gamla stan väntar de historiska miljöerna på att upplevas vartän man vänder sig. En miljö som fortfarande berättar om hur livet tedde sig när dessa hus var nya. 60-talsmodernismen åker ingen för at se. Här är det helheten som är besöksvärd, att kunna vandra runt i en levande historisk miljö.
Att trä kan vara ett opraktiskt byggnadsmaterial är något som är en del av charmen. Om den finns kvar. 1568 brändes staden ner under det nordiska sjuårskriget. Då blev det till att bygga nytt. Byggmästare blev den flamländske Arendt de Roy. Stadsplanen blev ny men platsen där det brann är densamma, norr om Stora Torget. Det är där vi vandrar runt idag, bland gårdar som har sitt ursprung från 1600-, 1700- och 1800-talen. I det närmaste en helt intakt 450 år gammal miljö.
1856 kom en annan brand att härja söder om torget. Nästan allt brann ner. Då hade tiderna förändrats. Den tidens ideal var bredare gator om än inte lika breda som de vi anlägger idag. Kvarteren blev mer kvadratiska och miljön skulle släppa in mer ljus. Kanske inte riktigt lika charmigt som i norra staden men långt, långt från Domusmiljön. Idag är södra staden ett välbevarat exempel på 1800-talets stadsbyggnad. Men det märks att de olika delarna tillhör olika epoker.
Mitt emellan ligger det vackra torget På västra sidan finns rådhuset som nu förvandlats till Stadshotellet. På östra sidan finns Eksjö kyrka med sitt torn från 1700-talet. Här njuter man gärna en stund extra. Ett mera harmoniskt torg än detta är svårt att hitta i dag.
Miljöer som de här vårdas ömt idag. De får ofta priser som ett Europa Nostra-diplom för ”god byggnads- och kulturmiljövård”. Hela den inre stadskärnan är byggnadsminnesförklarad och ett femtiotal fastigheter är kulturminnesskyddade. Det är sådana miljöer som vinner turisters hjärtan trots att de sällan har en enskild turistattraktion utan det är helheten som utgör dragkraften.
Har du möjlighet ska du ta en guidad stadsvandring. Då får du veta så mycket mer om vad du ser och historian bakom de olika byggnaderna. Vill du vandra runt på egen hand finns en gratis app från Eksjö museum som kryddats med bilder, fakta och anekdoter.
boka en guidad stadsvandring Länk till annan webbplats.
Bildcred huvudbild: Wikimedia / Boberger
Bli först med att kommentera