Rüdesheim am Rhein, världsarv med en monumental historia

Drosselgasse. Namnet riktigt doftar Tyskland. Ska kanske förstås som näktergal, kanske inte, men sångfågelns känsla finns definitivt här när man tränger sig fram mellan husväggarna på korsvirkeshusen. Ovanlig nära. Ovanligt intensiva korsvirkeshus, inte många. Mycket. För det är bara två meter mellan husväggarna. 144 meter att gå. Låter ju inte som något att skriva en artikel om, men det är det och många har varit här. De som inte har haft möjligheten än har något att se fram emot för staden är mer än denna mycket speciella gränd.

Runt om i Tyskland ser man korsvirkeshus i överflöd. Miljöer som vi i Sverige inte är vana vid. En del platser fastnar lite extra i minnet. Kues-Bernkastel till exempel. Eller Rothenburg o.d.T. som ofta kallas Tysklands mest tyska stad. Även Schnoor i Bremen tål att nämnas i sammanhanget där även ett klockspel förhöjer atmosfären. De pittoreska miljöerna finns på många ställen och är ofta som tagna ur en saga direkt till verkligheten. Mödosamt skapade under århundraden och pietetsfullt renoverat av dagens generationer. Här platsar Drosselgasse mer än väl med en atmosfär som väl matchar den känsla som näktergalens sång fyller våra sinnen med.

För gator kan vara kyliga eller varma. Är de lite trängre fyller de människors sinnen med ro. Speciellt om husen är lite lägre och har något att förmedla, inte bara fyrkantigt och betong. Visst finns även här det som är fyrkantigt, ett gammalt hörntorn till exempel, men trots detta har det charm. Fönstren tittar runt hörnen och man kan undra vem som suttit och spionerat på alla flanörer under de århundraden som gått sedan det byggdes. Kanske ville de veta vem som smet in på Drosselhof för att njuta av det lokalproducerade rieslingvinet.

Den fantastiskt ornamenterade ingången ligger mittemot Drosselgasses kanske mest speciella hus med vinrankor som klänger sig fast. Bara en våning högt men här doftar det gott från nybakade Baumstrizel, ett bakverk som är populärt i många sydeuropeiska länder, inte minst i Ungern. Vi smiter in på Drosselhof där vi blir serverade tyska läckerheter med lång kulinarisk tradition. Du kanske inte förknippar Tyskland med annat än Bratwurst och öl. Glöm det. Vi sätter oss ner vid bordet som verkar lika gammalt som huset det står i. Soppan som serveras är delikat. Den efterföljande huvudrätten likaså. Att avstå efterrätt är något man inte gärna gör här, den hör till, och vem känner inte till Apfelstrudel? Inte att undra på att tyskars kroppshyddor växer till sig med åren.

Promenaden efteråt ska råda bot på det. Vi smiter in på Siegfrieds museum för självspelande instrument, även det förstås inhyst i ett korsvirkeshus, åtminstone är det ljusa tornet med rödmålat virke byggt i den stilen. Huset heter Brömserhof, en riddarboning från 1600-talet. Utanför står en bil som nog har hundra år på nacken och en tidstypiskt klädd dam som guidar på museet hälsar oss välkomna och börjar prata passionerat. Hon sätter igång instrument efter instrument. Det är svårt att inte bli imponerad. Här finns ungefär 350 av de mest fantastiska instrument man kan tänka sig som har en sak gemensamt, de spelar helt själva och var föregångarna till dagens högtalaruppspelande musik vi är så vana vid. Då var det ett överklassnöje som krävde ansenliga ytor och verkligen var en statussymbol, inte minst för att de stora skåpliknande konstruktionerna är rikligt utsmyckade. Det är mycket speciellt och fantastiskt att uppleva.

Vi går vidare och imponeras av Brömserburg, även det ett världsarv och en av de första borgarna som byggdes för försvar efter Rhendalen och kanske byggd på ruinerna av ett romerskt försvarsverk. Helt klart är Rüdersheim en plats med historiska anor. Här har slag utkämpats, senast 1640, men borgen klarade sig förvånansvärt bra och har numer omvandlats till ett vinmuseum, vad kan passa bättre i Rhendalens vindistrikt? Kanske i så fall Asbach som är känt som “Rüdesheim Cognac”. Numer har cognac blivit ett skyddat begrepp för fransk cognac så tyskarna kallar det för Weinbrand istället. Även här kan du i ett museum ta del av historien från dess början 1892. Men romarna var här för nästan tvåtusen år sedan, man kan förstå det med tanke på Rhens betydelse och den storslagna naturen.

Men stadens stolta historia har mer att visa upp som det aktiva benedectineklostret Eibingen, även det ett världsarv. Att reda ut det allra mest besöksvärda är inte enkelt, det finns mycket som kan locka beroende på intressen men vi drar oss upp mot Assmanhausens linbana som är så speciell som en linbana kan bli. Vi sätter oss ner i de små linbanekorgarna, de har bara plats för två personer vardera, som tar passagerarna i makligt tempo över vinodlingarna upp till stadens stora monument. Under oss ser vi prydliga rader av vinrankor där pyttesmala traktorer tar sig fram i de gångar som bildas mellan plantorna. Nedanför ser man taken i Rüdesheim och Rhen med sina pråmar bildar en stilig kuliss.

Vi står vid den klassiska rotundran vars tak hålls upp av åtta kolonner i den engelskinspirerade parken i Niederwald. Utsikten är bedårande. Svår att beskriva. Just här njöt Johann Wolfgang von Goethe av utsikten över Rhendalen den 3 September 1814 och därför är byggnaden känd som Goethe-templet. Tyvärr är det dock inte den som byggdes 1792 vi njuter av, den förstördes i andra världskriget, men väl en exakt kopia.

Alldeles bredvid finns ytterligare ett fantastiskt monument, Niederwaldmonumentet, som står som tyskarnas minne över Frankrikes nederlag i den fransk-preussiska kriget 1871. Planerna på uppförandet började direkt efter kriget men det skulle dröja mer än ett decennium innan invigningen 1883 av det imponerande monumentet som syns vida omkring och gör det enkelt att veta att just den här orten är Rüdesheim. Högt uppe på en piedestal står Germanias välkända figur på en tron och höjer den heliga romerska kronan i sin högra hand och håller det kejserliga svärdet i den vänstra. Under statyn, på toppen av en tvillingtrappa, finns Kaiser Wilhelm I på hästryggen tillsammans med militärledare, soldater och adelmedlemmar och fyra stenpaneler har texten till ”Wacht am Rhein” (vakt vid Rhen), en patriotisk sång från mitten av 1800-talet.

Platsen för de två monumenten är väl vald, mer spektakulärt kan det inte bli och med dessa minnen tar vi linbanan tillbaka till de vindlande gränderna. Jo, Rüdesheim är en plats man inte ska missa. Är man inte nöjd med det här kan man njuta av ett glas vin under en båttur på Rhen, inte fy skam det heller.