Linnés Råshult, en plats där 1700-talet återuppstått

Annons:

Carl von Linnés barndomshem Råshult strax norr om Älmhult bjuder på en fantastisk tidsresa tillbaka till 1700 talets landskap och trädgårdar. Det är som ett gulnat fotografi, ett flyktigt ögonblick ur en tid som inte längre finns, det ögonblick då åkermannen sågs ute på åkrarna med sina oxar. Det är ett unikt kulturreservat med Laga Skifteskartan som grund där mark, ängar och åkrar sköts med samma metoder som på 1700-talet, en värld som annars inte längre finns kvar.

Den unika miljön är fylld med lugn, ett kulturlandskap där blomsterängarna bjuder på en flora och fauna som är ovanlig i våra dagar. Det är ett levande landskap, ett aktivt jordbruk där ängarna skall producera vinterfoder till djuren. Här finns småskaliga åkertegar, skogsbete och ängsmarker. Det var i den här svunna miljön som nu med försiktighet och tålamod mödosamt återskapats som Carl von Linné förvandlades från nyfiket barn till vetenskapsman för tre sekler sedan och här tillbringade han sin första tid i livet. Här, i trakten runt Råshult väcktes hans stora intresse för växter och natur. Ett intresse som blivit en milstolpe i botanikens värld.

Stegvis återuppbyggs också gärdesgårdarna efter Linnés egna beskrivningar från den Öländska och Gotländska resan 1741 och den Skånska resan 1749. Här kan man återuppleva hans barndoms trädgårdar – lustgården, örtagården, kålgården, humlegården och krikonlunden som kan kryddas med gestaltande guidning där du bjuds på fantastiska berättelser ur hans liv. På ängar som ser ut som lundar och blomsterrika trägårdar fyllda av insekternas surr och fåglars sång. Lyckliga över det smörgåsbord som serveras och blommornas skönhet. På åkrarna växer sexraderskorn, vårråg, svarthavre och lin, precis som det gjorde på Linnés tid.

Bildcred: Wikimedia / Bysmon

Det var en tid då ängen inte bara gav skönhet och harmoni. Den gav nödvändigt foder till djuren, vintern krävde hö och löv. Men ängsmark av den ursprungliga typen är något inte många upplevt, det återstår bara en promille av det som fanns i Sverige i början av 1800-talet. Det är inte att undra på att många av de växter som hotas med dagens jordbruksmetoder återfanns här. Granspira, klockgentiana, svinrot, slåttergubbe och jungfrulin är några av de arter som återigen förekommer rikligt på Råshults ängar. Men för rättvisans skull bör väl också nämnas att dagens jordbruk ger oss mat på bordet som aldrig förr. Det kunde man inte alltid räkna med på Linnés tid.

På utmarken betar återigen skogsfår, rödkullor och arbetshästar under den tid det är barmark, ängens rikedom tillåts de inte komma åt. Först efter ängsskörden till hö får djuren efterbeta ängen efter det de ätit upp i stort sett allt som växte på utmarken som de kunde nå upp till.  Allt medan åkermarkens skörd kräver sin arbetsinsats under sommarens senare del men då har även träden hunnit hamlats, fått sitt löv insamlat, som djuren ska ha som komplement till höskörden från ängen.

Bildcred: Wikimeedia / Bysmon

Men den romantiska bild som Råshult ger besökarna är inte den enda verkligheten från den här perioden. Linné beskriver i sin Skånska resa även hur en bondes hem kunde se ut i södra Småland vid mitten av 1700-talet. En tid då de små grå dragiga bostadshusen var byggda i timmer och oftast täckta med torvtak. Inte ens det så typiskt svenska faluröda fanns, på landsbygden skulle inte det bli vanligt förrän under den andra halvan av 1800-talet.

Då bodde djur och människor ofta i samma hus där förstugan tillhörde hönsen, rummet innanför med sin stora öppna spis med en murad bakugn tillhörde människorna. Det var en sparsmakad mörk miljö med låg takhöjd, små fönster och med väggfasta träbänkar utmed väggarna. Men högsätet vid bordet var vikt för bonden och hans hustru.

Drängar och barn sov i de väggfasta halmfyllda bänkarna och under vintern kunde det hända att kalvarna togs in och bands nära spisen, både för att de skulle hållas varma och för att de skulle ge värme. Värme var inget det slösades med, varje vedträ innebar mödosamt arbete med trädfällning och arbetsintensiv sågning och klyvning för hand.

Bildcred: Bengt A Lundberg / Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet

Det är få sådana miljöer som finns bevarade, knappt ens på Skansen där oftast mer romantiska perioder skildras. Drygt hundra år efter det Linné föddes, 1841 vid Laga skiftet, fanns ett tiotal byggnader i Råshult men idag återstår bara Linnéstugan, som är Södregårdens gamla boningshus, Hembygdsmuseet, som är Norregårdens gamla boningshus, och linbastan. Det sädesmagasin man kan besöka är uppfört senare.

Men det kulturhistoriska värdet i Råshult är stort, det insåg man redan på 1930-talet då en genomgripande renovering genomfördes i syfte att skapa ett ålderdomligare utseende. Fasadens isolerande träpanel togs bort, liksom en utbyggnad på framsidan, och taket som tidigare hade höjts, sänktes till en lägre nivå. Blyinfattade glasrutor sattes in och taket täcktes med torv. Det var då byggnaden fick sin nuvarande utformning och 1977 blev den klassad som byggnadsminne. Men det var inte i den här byggnaden som Linné föddes, det huset brann ner omkring 1730, den nuvarande byggnaden är troligen uppförd i slutet av 1700-talet.

Bildcred: Picryl

Innan Linné föddes, 1705, utsågs hans far, Nicolaus Linnæus, till komminister i Stenbrohults socken och han och hans nyblivna hustru flyttade in i komministerbostället Råshult Södregård. Sonen Carl föddes i maj 1707 och knappt två år senare flyttade familjen Linnæus till Stenbrohult.

Linnés barndom kom att präglas av faderns stora trädgårdsintresse och det påstås att han till och med hängde blommor över sonens vagga. När Carl var fem fick han en egen liten täppa som han vårdade ömt.

Några år senare skulle han läsa till präst men studierna gick så dåligt att lärarna ansåg att han var obildbar. Hans intresse låg på ett helt annat plan och helst ville han ut i naturen för att studera växter. Till slut gav föräldrarna upp och lät Carl studera medicin trots att läkaryrket hade relativt låg status i början av 1700-talet.

Studierna i medicin ledde Carl till Uppsala universitetet och 1732 gjorde han sin första forskningsresa, den Lappländska resan. 1735 blev hans doktorsexamen i Holland klar och han gav ut det verk som kom att göra honom riktigt berömd, Systema naturæ, och 1739 gifte han sig med Sara Lisa Moræa som han träffat på sin forskningsresa i Dalarna fem år tidigare.

1741 var det dags för hans professorstitel i medicin som han fick i Uppsala och åtta år senare gjorde han sin sista stora forskningsresa vilken gick till Skåne. Det var också sista gången han besökte sin hembygd men längtan efter Stenbrohult följde honom under resten av livet.

Den 10 januari 1778 ändade hans liv i Uppsala.

Det är en spännande plats att besöka som ger perspektiv på Carl von Linnés livsgärning. En stiftelse tog över ägandet 1999 för att bevara Råshults Södregård och de har gjort mycket för att få senare generationer att förstå i vilken tidsanda hans stora gärningar kom till. Riksantikvarieämbetet bidrar med ekonomiska medel, vilka administreras av Länsstyrelsen.

Hitta hit:

Från väg 23 mellan Växjö och Älmhult finns det, när man närmare sig Diö norrifrån och Stenbrohult söderifrån, bruna skyltar med texten Linnés Råshult och lite närmare målet står det Linnés födelseplats, Råshult.

GPS: 56°37’06.9″N 14°12’01.2″E

Bildcred: Wikimedia / Bysmon

Dela gärna!

Annons:

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


Skräppostfilter − 2 = 1