Vissa resor blir något extra när man ser dem i backspegeln. Inte för att det är tänkt att bli så men med det nuvarande kriget i Ukraina blir det utrymme för reflektion.
Resan var lång, det gick åt 1 350 mil från det jag lämnade Stockholm till jag återvänt så att berätta allt låter sig inte göras. Den här gången blir det en glimt av Ukraina med dess glimrande städer. Men även ett land som inte bjöd på så mycket naturupplevelser eftersom de delar jag såg var som en stor åker. Undantaget är Krim som är fantastiskt naturskönt med sina berg som sticker upp ur Svarta Havet. Dessutom har halvön historiska platser som då kittlade lite extra, att bara nämna Jalta blir lite extra i dagar som dessa.
I min generation borde de flesta veta vilken emotionell betydelse Krim har för ryssar. Här hölls nämligen Jaltakonferensen 1945 vilket var ett toppmöte mellan vinnarmakterna i andra världskriget och här möttes Franklin D. Roosevelt, Winston Churchill och Josef Stalin personligen. Segrarmötet skulle man kunna kalla det.
Mer symboliskt kan det knappast bli nu när platsen annekterats av Ryssland efter en period då det tillhört Ukraina, ett Ukraina som inte kan beskrivas på annat sätt än som ett lydrike under Sovjetväldet. Kort kan sägas att Krim 1954 blev en del av Ukraina efter att dessförinnan tillhört Sovjetunionen.
Det skulle dröja till 1991 innan Ukraina utropade sig som självständig stat och på så sätt tillföll Krim Ukraina. För att komplicera historian ytterligare ingicks en överenskommelse mellan Ryssland, Ukraina och Belarus att bilda Oberoende staters samvälde. Lite som att Sverige tillhör Norden. Det var det ukrainska Krim jag besökte, kanske en parantes i Ukrainas historia.
Jag kom med färja från Poti i Georgien till Ilyichevsk vid Odessa, den tidsmässigt längsta färjeresa jag någonsin gjort. Den tog drygt 100 timmar från jag klev ombord till den komplicerade gränspassagen in i Ukraina och blev en reinkarnation av sovjeteran. Jag fick lägga allt jag hade med mig på marken så att narkotikahundarna kunde undersöka det ordentligt, det skulle stämplas och betalas för dokument i strikt ordning av tjänstemän med många stjärnor på axlarna, vid minsta fel var det bara att fundera ut hur systemet var tänkt. Även om hjälpsamheten från andra resenärer var stor blev inreseformaliteterna en pärs. Det tog ytterligare sex timmar innan jag kunde rulla ut på vägarna i riktning mot Krim. Lättnaden var stor.
Jag blev genast medveten om vilket stort land Ukraina är, från hamnen utanför Odessa till Jalta körde jag 70 mil. Från öst till väst är det cirka 150 mil, från norr till söder ungefär hundra. Jag kom att passera många städer som nu förekommer i nyhetsrapporteringen och det blir en påminnelse hur snabbt förhållanden kan ändras.
Det gick inte att ta miste på att Ukraina verkligen är Europas kornbod och samtidigt hur snabb utvecklingen efter sovjeteran är i städerna.
Det finns ett stort kulturarv och nu undrar jag förstås vad som finns kvar av det jag såg. Är den här byggnaden i Mykolaiv numer en grushög?
Städer som Kherson har förekommit alltför ofta i krigsrapporteringarna och idag känns det som att jag skulle ägnat ännu längre tid och stannat oftare. Det ger mig en påminnelse om att resans längd är mindre väsentlig än upplevelserna av den. Ändå var även min tid för att uppfylla drömmen om att resa runt Svarta Havet begränsad, de ungefär sex veckor den tog var lång nog och fylld med fantastiska upplevelser.
Det finns hur mycket som helst att se. Att stanna till och bada gav jag mig inte tid till men visst var det lockande med jämna mellanrum.
Nej, det går nog inte att återge känslorna på något riktigt bra sätt. Jag fortsatte min resa genom Ukraina på min väg tillbaka mot Sverige. Det blev flera hundra mil innan jag nådde det vi oftast benämner Östeuropa, redan det platser många inte hunnit upptäcka.
Det är nu långt över en miljon av Ukrainas cirka 44 miljoner invånare som tvingats fly. Var finns de människor jag träffade nu? Lever de? Att de lider råder det ingen tvekan om. Jag är tacksam för att ha upplevt Ukraina, eller åtminstone en del av landet. Ingen upplever allt under en resa som den här. Det blir brottstycken som färgar upplevelsen, vill man se mer krävs att bo på en plats. Men om man ser resan som målet ger det i varje fall en förståelse som är svår att få på annat sätt.
Även om den sista bilden anses vara en propagandabild väljer jag att lägga ut den då den så väl speglar dagens situation. En situation som är svår att ta till sig.
Att uppleva är mer än att leva.
Bildcred huvudbild: Wikimedia / UP9
Bli först med att kommentera