Vissa platser doftar, doftar av sin historia, sin charm, sina hus i vacker sten delvis täckta av vackra blommor och sin närhet till havet. Öppna fönster som släpper in den svalkande vinden och ut lite röster eller diskret musik. Gärna några lugna toner som matchar den avstressade miljön där fotklappret mot de kullerstenlagda smala gränderna överröstar städers vanliga larm. Det går inte alltid att sätta fingret på det men dessa platser attraherar särskilt esteter, inte minst konstnärer.
Haut-de-Cagnes har allt i den vägen du vill ha förpackat i en pittoresk medeltida miljö, något som konstnärerna Renoir, Soutine, Klein, Foujita, Modigliani och Derain tagit fasta på. De som bemannar dagens konstnärslokaler har inte lika kända namn, åtminstone inte än. Men miljön drar till sig dagens bästa konstnärer, såväl etablerade som nya. Haut-de-Cagnes har blivit lite som ett konstnärskluster. Lite som Skagen var och kanske är och där de idag välkända Skagenmålarna skapade sin särskilda konstart.
Det är nog så att det är helheten som är det speciella. Det går inte att lyfta ut någonting utan att förstöra den. Vare sig man tar man bort fågelkvittret, den fladdrande gardinen eller den intensiva färgklick som bougainvillean ger blir det inte samma sak. Den medeltida miljön är magisk. Suger upp ens sinne som en svamp suger upp vatten. Men dränerar inte sinnet, det fylls istället med en säregen form av styrka, med minnen som är lika starka som barndomens. På något sätt starkt men ändå i ett skimmer som i en dröm. Och känslor kan inte alltid beskrivas rättvist. De är subjektiva. Obeskrivliga för alla utom en själv. Haut-de-Cagnes är en känslosam plats. En obeskrivlig plats som måste upplevas för att förstås. En plats för kontemplation där stressen måste ställas åt sidan.
Uppe på höjden tronar borgen. Så ska det vara. Försvaret av ens plats på jorden är viktigt även om man inte idag ska ta borgens dåtida uppgift alldeles för bokstavligt. Men, Côte d’Azur är inte vilken plats som helst. Franska Rivieran har sin charm även om den numer besöks av väl många turister. Naturen är givmild för att inte säga fantastisk, klimatet närmast perfekt och det turkosblå medelhavet man blickar ut över ser precis ut som sinnebilden av ädelstenen med samma namn som färgen. Nu ser man inte havet överallt när man går i de slingrande gränderna. De är byggda för att ge svalka. Skugga är viktigt här där redan februari ger vårliga vibbar när vinden tjuter i svenska husknutar och snöyran kan slå mot en som en riskvast. För nog känns det franska namnet, den blå kusten, som en mer charmig beskrivning än den torrare svenska benämningen franska Rivieran.
I den grönskande dalen slingrar sig floden Cagnes fram och man kan säga att hela Provence är som ett smycke i Europas vackraste natur. Härligt kuperat, varierat och med ett svårslaget kulturellt arv. Här finns ett överflöd av fantastiska upplevelser runt knuten. Inte långt bort finns Gorge-du-Verdon, en av få europeiska canyons, som rankas som en av världens vackraste vägar och den legendariska Route-de-Napoleon bör inte missas av någon som gillar vägar med utsikt. Provence är underskönt vackert, omsjunget, omskrivet och illustrerat. Men trots detta är Haut-de-Cagnes en plats som sticker ut. En plats som ger en ett nålstick som bara för att tala om att det minsann inte får förbises sin obetydliga storlek till trots. Den finns här för att irritera alla som åkt till franska Rivieran och trängts på stränderna utan att uppleva det så näraliggande sköna. Det med en mer genuint fransk känsla. Något svårslaget. Något som ger ett bestående minne. En ort som inte glöms bort av de som besökt den.
Man ställs alltid inför dilemmat om borgen är en borg eller ett slott. Namnet, Château Grimaldi, antyder slott men visst ska sådana förknippas med överdådig prakt och inte gärna med en försvarsanläggning. Namnet är dessutom inte unikt utan återfinns på fler platser, alla uppförda av medlemmar i ätten Grimaldi. Under alla omständigheter har det anor. 1309 började uppförandet och det var Rainier Grimaldi som byggde det som en fästning och det skvallrar fortfarande utseendet om, inte minst det svulstiga tornet med skyttevärn. 1620 var det dags att lätta upp arkitekturen som nu blev mer traditionellt fransk. 1937 köpte det av staden Cagnes-Sur-Mers och sedan 1946 tjänar det som ett museum där självklart trikoloren vajar högst upp. Men jo, det är pampigt och ska absolut besökas. Men slott, nej även om borggården är pampig räcker den inte riktigt till för att göra byggnaden till det.
Den historiska staden finns runt om eller kanske snarare nedanför och fick sin status som historisk plats 1948. Charmen är bedårande och trapporna många och ytterst finns stadsmuren som skyddade staden. Den händiga miljön härbärgerar inte fler än cirka 650 invånare, betydligt fler har fått söka sig till omgivningarna. De smala och vindlande gränderna bryts av med små torg där caféer och små restauranger erbjuder härliga pauser. Att sitta ner och njuta av de charmiga husen är en lisa för själen liksom det franska köket som är väl känt för sina gastronomiska överraskningar. Här sitter man gärna mer än en stund och bara njuter. Man får inte ha bråttom, sådant är olämpligt när man semestrar och i synnerhet här. Här ska ost och vin avnjutas i lugn och ro. Resan vidare får vänta till nästa dag.
Trots att det finns många charmiga platser i omgivningarna måste det framhållas att Haut-de-Cagnes inte är som de flesta platser efter kusten. Nice med sin storstadspuls ligger bara en mil bort och är den här miljöns totala motsats och ingen kan säga att det saknas badmöjligheter utefter medelhavskusten. Små och närmast okända orter finns det också gott om. Bara namnet Provence fyller mångas hjärtan med längtan efter det franska och en region som bör besökas ordentligt.
En sak är säker, orter som Haut-de-Cagnes kan fylla en hel semester och det dessutom på ett sätt som ger oförglömliga minnen.
GPS: 43°41’24.5″N 7°08’44.5″E
Här är ett förslag på en näraliggande camping, https://www.camping-greenpark.com/
Bildcred: Provences
Bli först med att kommentera