Greklands underbara vår

Vyerna är plågsamt vackra runt hela Peleponnesos. Allt går i rosa, blått och vitt. Här får de ljumma vårvindarna de rosa blomstertyngda grenarna på körsbärsträden att vaja medan de snöklädda bergen agerar kuliss. I det klarblå havet guppar de vita båtarna sakta. Luften är härligt ljum här vid Medelhavet medan Sveriges obefintliga plusgrader känns bekvämt avlägsna. Redan i slutet av mars är 20 till 25 grader är inget ovanligt. Dessutom är den kustnära vägen efter Saroniska bukten strax söder om Athen ett av de vackraste vägavsnitt jag kört men turen ska ta mig runt hela halvön.

Resan tar sin början i Athen. Att resa med sin egen husbil från Sverige tar lång tid men ett alternativ är att flyga och sedan hyra husbilen på plats. Naturen på Peleponnesos är så pass speciell att det är mödan värt.

Athen med sina ungefär tre miljoner invånare är Europas sydligaste fastlandshuvudstad och kan dessutom ståta med att vara en av världens äldsta fortfarande bebodda städer, dess historia sträcker sig minst 3 400 år bakåt i tiden. Det är en fascinerande stad där monumenten är många men det här är inte tänkt att vara en guide till staden, det skulle göra artikeln alltför lång.

Ändå måste jag kort nämna den gamla stadsdelen Plaka som ligger alldeles nedanför det majestätiskt placerade och världsarvsklassade Parthenontemplet från år 438 f Kr. Stadsdelen vimlar av turister, restauranger, souvenirbutiker och fantastiska små gränder där lummiga platser öppnar sig. Dessutom ligger den grekiska bouzoukimusiken som en ständig ljudkuliss över området vilket ytterligare förstärker den speciella atmosfären.

Överallt serveras nationaldrinken ouzo med tilltugget gurka, rädisor och oliver som doppats i olivolja med lite salt. Jag lovar att det är gott och något som även kan provas hemmavid på campingen! Athen gör även skäl för betydelsen av sitt namn, solen. Jag bara njuter av situationen, men min upptäckariver får mig ändå att längta vidare för att se mer av Grekland. Men trots att landet utan tvekan lockar mängder av turister är fastlandet sällan deras mål.

Morgonrusningen är inte kaotisk men tillsammans med skyltarnas obegripliga bokstäver finns det skäl att vara uppmärksam. Jag förlitar mig som vanligt på mitt lokalsinne och kartan när jag far västerut mot halvön Peloponnesos eftersom jag tycker jag förlorar översikten med en GPS.

Första anhalten blir Korinterkanalen, ett enormt bygge där man kan blicka ner över fartygen som i makligt tempo glider fram mellan de upp till 87 meter höga vallarna som bara ligger 21 meter från varandra. Den imponerande kanalen går mellan Korintiska viken och Saroniska bukten men det är knappast någon ny konstruktion. Redan år 67 påbörjade Kejsar Nero bygget men kanalen stod färdig först 1893. Därmed får även byggtiden anses imponerande.

Jag fortsätter vidare söderut på kurviga och kustnära vägar längs Saroniska bukten och överrumplas av helt fantastiska vyer. Små samhällen ligger som pärlor efter kustbranterna och vita båtar guppar i det turkosblå vattnet. Tillsammans med de vackert rosa träden ger det en svårslagen färgprakt. Jag kommer på mig själv med att sitta och utropa upprepade ”Wow!” efter varje kurva. Och kurvorna är många.

Det är som att åka på alpvägar som aldrig tar slut och jag njuter till fullo även om vägen har sina överraskningar. Att köra på de här vägarna är fantastiskt men samtidigt krävs en viss uppmärksamhet på annat än utsikten.

När den söta intensiva doften av de blommande apelsinträden slår in genom det öppna fönstret blir det ett nytt ”Wow!” och ett kort stopp. Jag bara måste få stå bredvid det blommande trädet och riktigt insupa atmosfären men jag ska erkänna att det hänt att jag tagit fram campingstolen och satt mig ner en stund. Det blir ytterligare ett minne av hur det lilla kan vara det stora när resan är målet.

Trafiken på de här underbara vägarna är måttlig den här tiden på året för turistsäsongen har ännu inte börjat. Men inte ens under högsäsong blir det tätt med turister i det här vackra området, vanligast är att turisterna nöjer sig med öarna i Egeiska havet. De vet inte vad de missar.

Den sydligaste punkten på den östligaste av de tre uddarna på Peloponnesos närmar sig och jag vänder norrut men följer fortfarande kusten. Det märkliga är att vägarna med sin utsikt aldrig tycks ta slut. Jag rundar viken och är återigen på väg söderut, nu på den mittre udden.

Hela Peloponnesos är fyllt av historiska platser och jag får för mig att byta ut den inspirerande kurviga kustvägen mot inlandets annorlunda natur. Här verkar det som om tiden stått still. De mindre vägar jag kör kantas av lokala tavernor med äldre män i grupp, blommande schersmin, nerium, syrener, äppelträd och de ständigt återkommande intensivt rosa träden som ingen lyckas tala om för mig vad de heter.

Jag kör mot den vackert belägna staden Tripoli vars namn betyder tre städer och den var en viktig plats i frihetskriget i början av 1800-talet. Märkligast av alla platser är den kortlivade huvudstaden Stemnitsa som har ett svårslaget rekord, att vara huvudstad i 24 timmar måste ändå vara kortast möjliga tid. Det är en fascinerande värld, väsensskild från turistmetropolerna larm. Hastighetsskyltarna talar sitt tydliga språk, 20, och jag tvingas stanna till när en herde föser sin fårhjord över vägen och när några hundar lojt masar sig fram. Efter ett tag har man inte en tanke på vad klockan har blivit. Upplevelserna fullständigt uppslukar alla ens sinnen. Men visst, hade jag velat hade det gått bra att byta dessa upplevelser mot en större väg.

Vägskyltar med de latinska bokstäverna har blivit en sällsynt företeelse och jag fick fråga efter legendariska Sparta tills jag lärt mig känna igen den grekiska stavningen på en av de mest kända grekiska staterna i urgammal tid.  

Utsikten mot havet har bytts ut mot en snöklädd bergskam och det är återigen osannolikt vackert men på ett helt annat sätt. Det 2 407 meter höga och snöklädda berget Taygetos dominerar utsikten när jag senare stannar för natten.

Morgonen bjuder på perfekt värme och lätta skyar. Jag tar mig, efter att ha besökt en del av Spartas rika kulturarv, mot gudarnas dal där Olympia finns, de olympiska spelens födelseplats. Här startade spelen år 776 f.k. och ruinerna på denna legendariska plats är trots allt något mycket speciellt.

Jag fortsätter söderut på de spännnande småvägarna mot sydspetsen på Peloponnesos västligaste udde även om det visar sig att vägvalet tar tid. Återigen uppenbarar sig havet parat med de mest spektakulära vyer man kan tänka sig.

Den vackra naturen fortsätter när jag närmar mig Pylos norrifrån. Innan dess kör jag ner mot Voidokilias, en buktformad strand som rankas som en av världens vackraste. Här i Messenien är det vackra ingen bristvara. Området är vida känt men ändå är det få turister i området.

Bara i Messenien sägs det finnas 17 miljoner olivträd och de har en speciell status ända sedan antiken. Att hugga ner eller skada dessa heliga träd som kan växa i 1500 år, det äldsta är faktiskt 3000 år, är något som det ses väldigt strängt på. För oss kan det också låta märkligt att träden och marken kan ha olika ägare, men man kan bli tvungen att köpa mark och träd separat.

Här finns även otaliga vingårdar. Jag tar mig tid att besöka en av dessa innan jag vandrar runt i Pylos häftiga gränder.

Jag förärar även Arsenoifontänen, Greklands största amfiteater, ett besök innan jag intar en grekisk måltid på en restaurang med utsikt över den naturligt skyddade hamnen där många flottor fått se sig besegrade.

Det börjar bli dags att knyta ihop säcken när min resa fortsätter upp till Peloponnesos nordvästra del och jag siktar på Patra där en tunnel under Patrabukten, den västra delen av den vik som slutar med Korinterkanalen. Det gör det smidigt att komma över till fastlandet eller ta motorvägen tillbak till Athen.

Min resa på Peloponnesos har varit en helt otrolig upplevelse och bland de absolut bästa resor jag någonsin gjort. Detta trots de ofta så smala och kurviga vägarna jag färdats på. Den tidiga våren, maten, dofterna, det genuina Grekland och inte minst alla vänliga människor har tillsammans skapat en upplevelse jag alltid kommer att minnas.

Att rekommendera turen till andra är inte svårt.