Man måste våga. Måste våga ta språnget. In i det okända. Hur skulle man annars kunna uppleva något nytt?
Lite så känner jag inför varje ny säsong. Det mesta kommer ändå att vara sig likt. Först tussilagon och vintergäcken som kommer tidigt. Möjligen föregångna av snödropparna. Ingen årstid är så gläntande som den. Den förebådar den ack så korta men härliga sommaren. Snart nog börjar gräset skifta från brunt och visset till grönt och fräscht. Då, när även buskarna börjar skifta färg, är det dags. Dags för att skaffa sig årets minnen.
Jag är nog lite av en äventyrare. Skyr inte det okända, snarare tvärtom. Finns det en stängd dörr vet jag att det finns något på andra sidan. Bara inte exakt vad. Sådant kittlar alltid lite extra. Ofta har dörren visat sig leda mig mot Europa. Till det okända. Just nu till den östra delen. Det hade jag aldrig trott för ett tiotal år sedan. Europa är inte direkt okänt för mig längre. Det finns det annat som är.
Nu när vintern fortfarande har greppet sitter jag inte och planerar. Jo, jag vet att många ser den delen av resandet som åtminstone hälften av nöjet. Men, nej. Jag kan njuta av en värmande brasa ändå. Kanske filosofera lite över vad jag ännu inte vet. Livet är fyllt av överraskningar. Åtminstone om man bara kan avhålla sig från att glänta än så lite på den stängda dörren. Men jag vet att det okända innehåller nya vänner.
Så kom pandemin. Den var inte väntad och absolut inte önskad. Det var många som fick stänga sina drömmars dörrar. Min dörr slutade att leda mig mot kontinenten. Hade man så bara gläntat på den kunde det ha gett besvikelse. Det som i så fall planerats hade inte blivit av. Tror att just planeringen gör många missnöjda. När förväntningarna inte uppfylls blir det lätt så. I synnerhet om de tidigare så öppna gränserna inte längre gick att passera. Trots att allt kanske ändå var bra. Bättre att inte öppna dörren alls förrän man ska passera den.
Vi med husbil eller husvagn har ändå i stort sett kunnat leva som vi varit vana vid. När helgen kommer glider man iväg, checkar in på campingen och njuter. Njuter av gemenskapen. Eller så fick campingen bytas mot naturen. Stillheten. I år upplevdes nog stillheten på ett nytt sätt. Vem hade kunnat tro att pandemin skulle öppna upp för nya möjligheter? Bryta mönster. De flesta fokuserade på dörren man blev tvungen att stänga.
Så istället för att bege sig ut på fricamping blev det besvikelse. Inte nya minnen. Som minnen från en liten skogssjö med härliga upplevelser från ett arla morgondopp med lågt stående sol vars varma ljus silas genom lövverket. Fågelkvitret och daggen i gräset.
Varför ska man rata sådant även om man inte tänkt sig det från början?
Min sommardörr är fortfarande stängd. Jag har ingen aning om vad som finns på andra sidan. Annat än att naturen är underskönt grön. Och att något spännande väntar.
Bildcred: Wikimedia / Manpwp
Bli först med att kommentera