Vi är bara en timme från storstadspulsen i Nice när vi går runt i en av Italiens vackraste småstäder. Här finns inget av rivierans glasfasader och hetsiga turism, här härskar lugnet i de vindlande kullerstensbelagda gränderna som bjuder på överraskningar efter varje hörn.
Den gamla bron, Ponte Vecchio, över floden Nervia delar Dolceacqua i Terra och Borgo, en bro som är som tagen ur en urgammal illustration även om den finns här och nu. Uppe på höjden ligger borgen och det är nedanför den som den historiska staden breder ut sig. Inte så mycket dock, de tvåtusen invånarna behöver inte oändligt med plats.
Det är både synd och tur att inte turisterna letar sig hit i mängd. Gränderna är inte anpassade till massturism men staden är långt ifrån okänd bland de som letar efter det genuina. Vill man uppleva Ligurien som det var innan vår moderna livsstil tog över finns få orter som kan slå Dolceacqua som översatt blir det “det ljuva vattnet” och flodens vatten som letar sig ner mot Medelhavet från bergen är verkligen ljuvligt fint. Det ger karaktär åt staden och brusande vatten skänker dessutom själen ro.
Tittar vi i historiska dokument hittar vi de äldsta källorna 1151, det är inte riktigt ett millennium men inte så långt ifrån. Halva tiden tillbaka till Jesu födelse. Visst ger det perspektiv? Det milda klimatet har gett staden bra förutsättningar och mycket av miljön är bevarad för att inte säga det mesta. De gamla bänkarna i sten står kvar där skuggan skänker svalka, valven finns överallt och inga bilar har någonsin letat sig hit. Här drogs kärrorna nog oftast av slitna män som lyckats skapa en miljö som trots att ett millennium har gått lockar dagens människor på ett sätt som ingen modern storstadsmiljö gör. Här är proportionerna mänskliga och fågelkvittret närvarande. De har all anledning att vara stolta om de nu blickar ned på sitt värv.
Enligt källorna ska borgen ha börjat anläggas 1151, åtminstone påstås det så i Ventimiglia. Den var förstås inte så pampig då som den är nu, århundrade efter århundrade har lagt nya stenar på plats både på borgen och i staden. Det är detta historiska arv som gör platser som denna så speciella. Här gick människor i gränderna för trettio generationer sedan och uttrycker man sig så låter tidsperspektivet futtigt. Men tänker man efter så är det bara tre till fyra generationer sedan som vi fick el och bilar och bara ungefär två sedan miljöer som denna ersattes av stål och betong. Datorer i dagens mening är nog inte ens en generation gamla. Man brukar ju säga att historia är det som inträffat före ens egen födelse och det ligger nog mycket i det.
Nu lyser det i de väl renoverade butikslokalerna som förr var mörka och otillgängliga. Italienare är bra på att bevara det yttre och låta insidan tala. Det är smakfullt, inget är överdrivet. I en butik står en liten fontän och porlar vin. I galleriet talar konsten för sig själv med ljuset från en spotlight i en i övrigt lugn färgsättning. Porslinsfigurerna med sitt utsökta hantverk får nytt liv när de står så här och inte inklämda i bokhyllan hemma. Konst kräver ljus. Riktat ljus som fäster vår uppmärksamhet på det.
Ute är grönskan sparsam men visst finns den. På fasaderna klättrar växterna och pelargoner som vi bara kan drömma om i Sverige växer sig stora som buskar i sina krukor. De gröna fönsterluckorna adderar lite till och står de öppna släpper de in ljus och sorlet från folklivet. Kanske släpper de ut slamret från någon som lagar mat eller lite lågmäld musik. Går man långsamt, och det gör man gärna här, finns oändligt med detaljer att lägga märke till.
Självklart ska du smita in på något av de små caféerna som sprider kaffedoften och till det beställa en Michetta, områdets mest berömda efterrätt som sägs ha serverats i 700 år. Den är knuten till en legend som firas den 16 augusti varje år.
Italian Touring Club hyllar den här staden, om man nu ska kalla den stad, till skyarna. De har gett den the orange flag award vilket är en mycket hög ranking i kategorin “Most Beautiful Villages”. Det finns förstås några till, ett tjog ungefär i det här området, men personligen har jag nog bara upplevt ett fåtal som håller samma klass. Jag är inte förvånad över att Claude Monet besökte staden två gånger, för mig är han en konstnär som hyllar skönheten, och både bron och staden kan ses i hans konstverk.
Stadens centrum är Terra med det nyligen renoverade borgen Doria där den sista men även mest berömda styrande familjen med namnet Doria bodde. Här kunde de hålla koll på situationen i staden och även försvara den om det skulle behövas.
Kyrkan Sant’Antonio Abate med sin underbara fasad och inredning dateras 1471 men missa inte den andra, St. George från 1100-talet, där familjen Doria har sina viloplatser. På andra sidan bron, i Borgo, finns St. Filippo Neri som blivit en av stadens symboler och tar du gatan Alta Via dei Monti Liguri hittar du en fantastisk utsikt över staden.
Låt semestern bli en upplevelse utöver det vanliga och stanna en dag i den här häftiga staden! Livet är för kort för att inte ta till vara på varje möjlighet till unika upplevelser.
GPS: 43°51’36.9″N 7°37’44.1″E
Bli först med att kommentera