Atlanterhavsveien, ett mästerverk

Som en orm ringlar den sig fram mellan de kala klipporna i gränslandet mellan land och hav. Ett ingenjörsmässigt mästerverk där ingen möda har sparats för att vägen ska smälta in i landskapet och den gör på ett kreativt sätt de piruetter som behövs på ett sätt du aldrig kommer att glömma. Den 7 juli 1989 stod den 8 274 meter långa vägsträckan mellan Våvang och Kårvåg färdig och 2005 utnämndes Atlanterhavsveien som i sin fulla sträckning, då kallad nationell turistväg 64, går från den vackra jugendstaden Ålesund till norra Kristiansund till 1900-talets byggnation. Då hade dessutom vägens planering tagit cirka tio år innan första stenen lades på plats den 1 augusti 1983. 2009 öppnades Atlanterhavstunnelen som är den sista sträckan till Kristiansund.

Atlanterhavsveien räknas nu som en av de vackraste vägarna i världen där Storseisundbrua, den största av de sju broarna vilken förbinder öarna Averøy och Eide, blivit något av en ikon över norskt vägbyggande och en förebild för andra även om kostnaden var extraordinär.

Just där, vid Storseisundbruas hisnande, svängda valvbåge, blir man nästan bortkollrad och det känns som man är på väg upp i himlen när vägen försvinner nedåt igen allt får närmast betraktas som ett arkitektoniskt konstverk som vi och de trutar och tärnor som svävar i den salta havsluften kan beundra.

Det är ett betagande område att färdas i där havet och fisket sedan urminnes tider har präglat miljön. Här har påträffats fynd från den nästan 10 000 år gamla Fosnakulturen vid fjället Bremsneshatten, men de slipade klipporna bjuder på en sparsam växtlighet där klöver, ljung, fetknopp och blåklockor kämpar om utrymmet i skrevorna.

Att Norges långa kust är dramatiskt vacker känner de flesta till. Med sina fjordar, som magiska Geirangerfjorden med Trollstigen kan få representera, är den dock en mardröm för vägbyggare. Det krävs fantasi i överflöd för att kunna lösa byggandet som hela tiden får hanteras med broar, tunnlar och serpentinvägar. Enklaste lösningen har varit att sätta in färjor, ibland efter hela kusten där Hurtigruten väl numer får ses som en turistresa snarare än en snabb ”vägförbindelse”. Korta färjeförbindelser är legio var man än befinner sig.

Men Norge bygger nu i rask takt bort färjeförbindelserna, även om de är så många att det kommer att ta lång tid, och satsar stort på sina nationella turistvägar där byggnader som till och med toaletter ges utformningar som om de tillhörde palats. I ett sådant perspektiv får vi även se Atlanterhavsveien med sina vackra böljande former och fantastiska utsiktsplatser.

Vi tar oss från Ålesund, som ligger på samma höjd som Sundsvall, genom det dramatiska landskapet mot Molde och därefter vidare mot Bud. Atlantens vilda temperament kan vara mycket närvarande här i Norges mest fiskrika men förrädiska vatten och ska man ha full behållning av vägsträckan finns anledning att om det är möjligt välja en dag med sol och lugnt väder. Men även om solen inte visar sig är sträckan förförande vacker.

Vägen tar sedan av mot Kårvåg och vid Vevang tar den berömda sträckan vid. En sträcka som både ska och tar tid, här får man inte ha bråttom, och man ska utnyttja alla möjligheter att njuta av utsikten från de iordningsställda platserna även om du garanterat hittar en egen klippa där du kan vara alldeles ensam med vinden, havet och sjöfåglars skrin i den blånande och sena skymningen.

En av dessa iordningsställda platserna är Kjeksa som, trots att själva rastplatsen är enklare än de flesta andra, man absolut bör stanna till vid. Här är utsikten extra bedårande med fjällen bakom Storseisundbrua.

Vid Askevågens utsiktspunkt, som är den minsta på Atlanterhavsveien, går man ut på en plattform rakt ut i Atlanten. På sitt sätt ger den samma känsla som förmedlas i filmen Titanic när paret ställer sig längst fram i fören och inget finns emellan dem och havet. Jag lovar att Askevågens i övrigt anspråkslösa utsiktsplats med plats för två ger den mäktigaste känslan av alla stopp med sin imponerande utsikt över havet och fjällnaturen. Eldhusøya blir därför lite av en motsats när man stannar till vid det lilla caféet där man sittandes inomhus har chans att njuta i lugn och ro av utsikten och så ska man ta och gå strandpromenaden.

Den förhöjda utsiktsleden på ön Eldhusøya är gjord av metallgaller på pålar som svävar över marken; en 150 meter lång stig som ger dig möjlighet att verkligen utforska området.

Känner du dig ändå inte nöjd med utsikten från vägen gör du en avstickare till Averøy där du kan titta på den runt år 1300 byggda Kvernes Stavkyrka som har en magnifik utsikt över Kvernesfjord och Freifjord eller så besöker du öns erkänt natursköna västra sida som har en magnifik kustlinje längs med Hustadvika.

Är du intresserad av fiske ska du förstås pröva lyckan för här finns gott om både sej, torsk och makrill eftersom en av broarna har en ramp gjord speciellt för detta. Ofta ser man mängder med fiskare som sänker sina drag rakt ned i stora fiskstim som står i det strömmande, klara vattnet och är vädret lugnt kanske du ser både val och säl. Det finns gott om parkeringsplatser längs vägen så det är inga problem att lämna bilen, vare sig det handlar om en kortare eller längre stund.

Är du dykfantast har du hamnat i ett paradis, åtminstone om du står ut med det tolvgradiga vattnet. Siktdjupet är omkring 20 meter och med sina många skeppsvrak, trolska tångskogar, mjuka koraller och sitt myllrande havsliv räknas det här till Europas bästa dykvatten. Turistnäringen lockar även med snorkling bland sälar eller dykning med späckhuggare.

Det är en fantastisk väg genom en likaså fantastisk natur. Att vi dessutom har den på relativt nära håll gör resan närmast till ett måste.

Bildcred: Pixabay / haysmits